Förhållanden och att göra slut.
Jag har aldrig förstått det där med att gråta ögonen ur sig, äta glass i en vecka och jämra sig över vad som "kunde ha blivit" när ett förhållande tar slut. Jag är mer den som tänker "Det var fint så länge det varade och jag uppskattar allt gott jag fått ifrån det. Bra att det tog slut nu så jag kan finna någon som kan älska mig så som jag förtjänar istället för att sitta i ett förhållande där det liksom tiltar snett."
När jag och Sebastian gjorde slut så var det inge skrik och bråk. Det var som det alltid borde vara. Visst jag grät lite, men samtidigt så log jag för jag var glad över tiden jag haft med Sebastian. Visst den var inte perfekt men det är inget förhållande, men det hade sina toppar. Jag önskar honom verkligen det bästa i livet, för han är ingen dålig pojk, han var bara inte rätt för mig, och det är ingens fel. När det passar och funkar så gör det bara det i ett förhållande och det gjorde det inte med oss, vi gjorde vårt bästa och mer kan man inte göra.
Jag är glad att jag fick ha Sebastian så länge som jag hade och jag hoppas och tror att han känner lika dant. Vi hade tre fina år och gjorde mycket kul ihop.
Att det tog slut var inget värre än att vi faktiskt brydde oss så pass mycket om varandra att vi ansåg att den andre förtjänade något mer än vad vi kunde ge. Låter inte det som något fint och bra, mer än hemskt och tråkigt?
Sebastian kommer hit i slutet av veckan för att hämta sina saker och jag är inte ett dugg orolig för hur det kommer bli, vilket vissa andra skulle vara. Vi är inte ovänner, vi är bara inte tillsammans längre. Har vi tur så kanske vi kan fortsätta vara vänner efter detta, om inte det så hoppas jag på det bästa för oss båda.
Kommentar ifrån Anonym
skönt att det blir sånt slut :)
