När det kommer till förhållanden så kan jag inte förstå det där med att bli arg för att någon gör slut. Jag kan förstå om man blir arg över sättet personen gör slut på, eller att man är arg på den för att den var otrogen eller sa något dumt. Men då borde man väll snarare vara arg över att personen var otrogen? Eller över vad personen sa som var så fel? Inte kan man väll vara arg på någon för att den inte älskar en längre som den en gång gjorde?

Borde man inte vara glad att man slapp föras bakom ljuset? Eller i vissa fall längre.

Man kanske tycker att de suger om man blir dumpad för någon annan, eller att personen inte älskar en längre, eller vilken anledningen nu än var till att det tog slut.

Men jag ser det alltid som så; Jag vill inte ha någon som inte vill ha mig, jag förtjänar bättre.
Om någon slutar älska mig, är otrogen eller ens för en sekund önskar att de var singel hellre än att vara med mig så skulle jag vilja att de avslutar vårat förhållande, än att de tar av min tid och kärlek de då inte förtjänar. Då spenderar jag hellre den tiden och kärleken på människor som förtjänar och uppskattar den.

Ena delen av mig högljud och energisk, älskar hårdrock och metal, festivaler,party,fantasi monster som vamyprer, trollkarlar och häxor, skanalösa äventyr, öl och nitar.
Andra delen är lugn,tystlåten och fundersam, mjuk. Den älskar klassisk musik, Debussy och Bach, konst, teater, opera och stråkkonserter, en bra bok och fint vin.

Många känner den förstnämnda, de är den jag visar mest och trivs med mest bland folk. Jag tycker om den delen lika mycket som jag tycker om den sistnämnda, som jag är nu. Fylld med klassisk musik och poesi.

Jag måste vara svår att umgås med. Om dagarna är högljud, skränig men förhållandevis trevlig och snäll. Om kvällarna och nätterna lugnar jag ner mig, sitter helst och lyssnar på lugn klassisk musik och läser en bok eller bara ligger och filosoferar i min ensamhet. Då blir jag distanserad från verkligheten och kan nog uppfattas som otrevlig och självupptagen.

Fråga är om någon någonsin kommer förstå båda mina sidor till fullo. De är många som är medvetna om de båda till viss mån och accepterar dom, men jag har helt ärligt ingen jag kan dela dem båda med till fullo.

Ibland känner jag mig som min egen art. Jag önskar ofta att jag tillhörde fantasivärlden och att jag kunde ta del av saker som älvor, vampyrer, magi och evig kärlek.
Hur knäpp låter inte jag nu? Men de är sant. För hur underbart vore det inte att veta att de finns en möjlighet för oss alla att flyga mellan molnen över de djupaste haven, eller springa genom skogen, snabbare och snabbare, dyka från de högsta klipporna och simma bekymmerlöst i havets väl dolda hemligheter.

Jag blir så lycklig när jag tänker på hur det skulle vara, hur det skulle kännas, men sedan dras jag snabbt ner på jorden igen och inser att något sådant kommer troligen aldrig hända mig.
Så jag fantiserar och drömmer, nöjer mig med den lilla magi livet faktiskt bjuder på, men slutar aldrig hoppas.

Här kommer en uppsats jag skrev tidigare i år under Engelska B. Jag är riktigt nöjd med den, och många andra texter jag har skrivit under engelska lektionerna. Jag vet inte varför, men jag skriver bättre på engelska än svenska. Jag tycker språket har fler nyanser och de är inte lika banalt som svenskan. Prova bara att beskriva en blomma på svenska och sen på engelska. I vilken av varianterna får du ut mest nyanser?
Iallfall, här kommer texten.

Are you afraid?

And are you prepared to do something about it?

 

I was standing in the shower the other day and I started to think about how scared we humans are. We’re scared of everything, even the things we build our selves. But the thing we seem to fear the most is death. The thought of not existing anymore and not being able to see the people we love, or do the things we love. The thought of missing out on something important or exiting, that is what scares us the most. But still, we do not take us the time do all of those things while we still can. We never go to that place where we’ve always wanted to go, we never visit that good old friend who moved away, for how long was it now?  One, two, maybe three years?

We don’t take the time to tell the people we love, just how much they mean to us. And then we stand there, all out of time, thinking “What did I really do with my time? Am I happy about the life I’ve lived? Have I done everything I wanted to do? Or did I miss something? Will I be remembered?”

People are afraid of their own mortality, but still we do nothing to fight it, to stop it.

 

Jag fick MVG på denna. Var den värd de tycker ni? :)

Min kalender börjar bli helt nersmetad med lappar,notiser och kladd! Jag har fått så mycket jobb nu så de känns nästan mer jobbigt att se alla datum och tider än kul. Jag hade ju nyligen mitt första långpass här om dagen och jag insåg inte hur jobbigt de är att jobba två dygn i sträck förens jag gjorde det!
Nu är inte mitt jobb fysiskt ansträngande på det sättet, men att ta hand om en annan människa och iallfall göra det som göras ska under en arbetsdag, de tar på krafterna rent psykiskt framför allt. Sen är det en stor omställning från skolan. Men jag måste säga att jag tror att jag kommer trivas bättre i att arbeta fulltid än vad jag gör att gå i skolan.

Även om jag tycker det är roligt oftast att göra uppgifter och lära mig saker så känns de som om jag snart har vuxit ur det. Jag känner mig inte lika mycket som ett barn som jag känner mig som en vuxen. Jag är verkligen mitt i mina tonår känns de som. Fast dom snart är slut!
Jag antar att de är en ganska bra timing nu med studenten nästa år och allt men ändå. De är jobbigt att sitta mitt emellan. Jag är trött på att sitta mitt emellan allting.
Jag har under mitt liv aldrig fått setat någon annanstans.
Jag har varit emellan och medel på allt.
Både i privatlivet och i skolan.
Samma med vänner.
Jag har aldrig varit den smartaste,snyggaste,dummaste,roligaste.
Jag har bara varit...Emmy.
Inte för att de alltid varit dåligt, men nånstans vill jag stå ut.
Någonstans vill jag synas.
Många som känner mig sitter säkert och tänker ja men hon syns ju, de går inte att missa Emmy.
Och ja dom har väll rätt dom med. Men de är bara för att jag låter så förbaskat.
För dom som inte känner mig så är det så att jag har en j*vligt bärande röst som jag fått från mor min, och ovanpå det har jag en hörselskada.
Jag syns, för att jag hörs.
Men jag är inget speciellt, jag är alltid medel.
Medelmåtta.

Som svenskar drar vi oss nog nu till "jantelags tänkandet".
Alla ska inte va något,man ska vara nöjd. Och dom som är något ska hålla tyst om det.
"Du ska inte tro att du är något". Jantelagen.

Jag är så förbannat trött på att vara i mitten som den medelmåttiga tonårs tjej jag är.
Jag vill bryta mig ut och skrika "Här är jag!Och fy fan vad jag är bra!"
Men kan jag göra det? Vad har jag att skrika om?

Jag har varit igenom mycket i mitt liv. De har jag. Vissa säger att jag är stark. Men det finns folk som är starkare.
Jag är en 18årig tonårs tjej med skillda föräldrar, bor i en vanlig stad mitt i Sverige. Har pojkvän och ett jobb. Aldrig varit bättre eller sämre än en medelmåtta.

Jag har alltid fått höra tre fraser hela mitt liv.
"Du är stark, du kan om du vill!"
"Bättre lycka nästa gång"
"Du är så lik..."

När lyckas jag? När duger jag? När är jag..jag?

Vad har jag att skrika om?

Jag satt här och tittade runt på internet och vart och kolla på ett Magnus Betnér avsnitt från "I ditt ansikte". På sidan av detta hade någon länkat en artikel i Aftonbladet där det stod hur en präst hade stämt Betnér för hans uppträdande där han skämtade om Jesus och drog olika citat ur Bibeln och skämtade om detta.
Allt det här i och försig gamla nyheter men det fick mig att tänka lite.

Det finns så många gamla religioner och tankar om Gud/Gudarna eller livskraften som finns i jorden.(Sätt det i vilket sammanhang du vill). Många av dem känns urdaterade och passar inte särskillt bra in i samhället och det som slog mig mest var en speciell tanke.
Nämligen att ska inte en tro öppna upp en och göra en mottaglig, förstående och i frid med sig själv och andra?
Mina tankar vandrar då vidare till nästa del, om nu allt detta stämmer, då kan fördommar om homo/bi-sexualitet, förtryckande av andra reliogioner osv. vara mer instängande än frigörande?
Att vara fördomsfull kan ju inte vara frigörande? För det är ju det många religioner är. Fördomsfulla.

Jag tycker att en bra,frigörande religion är en utan fördommar som uppmuntrar folk att acceptera varandra,stötta varandra och hjälpa. Många religioner som kristendomen gör mycket av detta. Men dom är fortfarande fördomsfulla på olika punkter. Detta gör det till en mindre frigörande religion som dessutom talar om för dig vad du ska tycka och tänka om olika människor pga. deras val i livet.

Det är mycket av detta som gör att jag är för Wicca. Här har du en fördomsfri ljus och vacker religion.
Det finns inget helvete, människor får ha sina förhållanden som dom vill, så länge man inte skadar en annan människa. Man får vara homo/bi/hetero-sexuell. Ha ett monogamt eller icke monogamt (kommer för mitt liv inte på vad fasiken det heter) här kan du äta kött,eller vara vegetarian. (Även om religionen förespråkar en vegetarisk/vegan diet så står det även att om du själv mår bättre av att även äta kött så går det naturligt vis bra).
Grunden i hela religionen är underbar, den går ut på tre baser (så långt jag kommit i min "forskning" av Wicca) är följande:

◊ Allt du gör kommer till baka tre gånger om. (Alltså enkelt förklarat,ger du någon en kram får du tre tillbaka,slår du någon en gång får du tre smällarna tillbaka.)

◊Sträva alltid efter att göra dig själv lycklig, men skada ingen på vägen. (Vet inte den behöver förklaras för mycket men, älska den du älskar oavsett kön, inge dömmer dig, ät det du tycker om, men äter du kött, skada inte djuret i onödan, etc.)

◊ Ta vara på naturen och allt levande, för det är din fader och din moder. (Vi kommer alla ifrån naturen, vi är alla beroende av den, så kasta inte skräp, plocka upp det istället, skada inte djur, hjälp dem, ha inte sönder skogen, hjälp den att grönska etc. Guden och Gudinnan porträtteras i bland annat solen och månen. Man kallar även jorden för Moder Jord, alltså Gudinnan, Fadern är himmelen, alltså Guden. Hoppas ni ser sambandet där.)

Hoppas jag öppnat ögonen för någon om denna vackra tro. Jag tror på fullaste allvar att livet på jorden skulle vara mycket mycket bättre om alla levde after denna tro. För här blir ingen dömd fö rhur den lever sitt liv. Om det är så i ett icke monogamt heteroförhållande eller ett gift monogamt gaypar.
Alla accepteras. Här finns inget himmel eller helvete. Här blir ingen dömd. Skiten du kastar runt omkring dig blir du straffade av tre gånger om ändå. Likväl med allt de goda. Det kommer ikapp dig med, tre gånger om.

Jag hittade ett gammalt inlägg nu på min blogg och det ä chockerande hur mitt liv har ändrats sedan dess och hur mycket bättre jag faktiskt mår.Här har ni det:

"Jag börjar tappa lusten på att bo i Hudik,jag blir inte accepterad känns det som.Jag ignoreras många gånger,glöms bort även när jag med i en mindre grupp och folk verkar har väldigt lätt att en något kortare stubin jämte mot mig.Jag har snart gått på skolan ett år och jag har fortafarande inte skaffat mig en enda vän i min klass.
Saken är den,vart ska jag ta vägen om jag intestannar i Hudik?Jag vägrar åka hem igen,bo med mamma eller pappa.Då tappar jag allt vett i skallen,det vet jag inte om jag överlever.Jag är så rädd för att må sådär dåligt igen,gå tillbaka till det livet,det vill jag verkligen inte!När jag säger att jag inte vet om jag skulle överleva det så menar jag.Förra gången var så nära,så nära för mig att tippas över kanten,jag satt där beredd men var för rädd,var inte redo,nollställd helt för att klara det.Men meninglösheten var där,kraften ursugen ur mig och jag kände en hopplöshet jag inte skulle önska min värsta fiende.Om jag hamnar där igen,vad händer då?Tänk så tappar jag allt?Tänk så tappar jag rädslan för döden helt,faller igenom och sätts på noll?Då finns det inget som stoppar mig längre.
Men det finns en chans ändå,att det ska fungera.Att vara hemma och att det ska fungera verkar nästan lite overkligt.Känns helt fel att tänka så,em fortfarande,det funkar för så många andra.Det funkade faktiskt stund tals för mig med.Annars hade jag ju inte orkat,det fattar varenda människa.Båda chanserna finns,det är bara det att den ena verkar mer verklig,trolig,då jag varit så nära den.
Jag står vid ett vägskäl,nu gäller det att välja rätt bara."

Tänk, då när jag skrev detta visste jag inget om lägenheten,jag hade ingen pojkvän, ingen kontakt med någon hemma i Borlänge och jag var i princip helt ensam som jag minns det.Det jag minns mest var hur jag vantrivdes.Ikväll tror jag jag ska kasta in mitt "Arga Hudik inlägg".Om jag orkar vill säga,hahaha!

//Emmy

Du gjorde de mest motbjudande sakerna man kan göra mot en människa, och sen hällde du salt på såren.

Jag blev påminnd om det idag och det var första gången jag verkligen vågade känna lite djupare än på ytan,hur jag känner över det hela. När jag pratat om det har jag varit stel,kall och ogiltig emot det. Men nu,idag slog det mig vad som verkligen hände,vad jag verkligen har varit igenom och hur det har påverkat mig.Men det som skrämmer mig mest är att jag har precis börjat skrapa på ytan och jag vet inte om jag vågar gräva djupare. Men en sak vet jag dock.

Om jag stöter på dig, ser dig, eller på annat sätt kommer i kontakt med dig så tänker jag och kommer krossa dig. Jag kommer mala ner dig till marken och sen gräva en grop med dina benknotor till din grav. Jag kommer slita ut dina tarma "drottning Elisabeth style" - Alive and screaming!
Allt som kommer bli kvar efter dig kommer vara så lite att man nästan kan jämföra det med vacuum.

Du är den personen jag ärligt talat skulle kunna döda, för allt jag känner gentemot dig, är rent hat.


//Emmy

Jag så otroligt låg nu.Är helt nere i min svacka nu, har kännt den smygandes.Usch jag hatar detta.
Ni som känner mig vet om mina problem, mina motgångar. Som i mina ögon aldrig tar slut.
Men jag börjar få nog, jag gör hela tiden allt jag kan. Både för att må bra och för att röra mig framåt, framåt och bort från allt ledsamt och jobbigt. Men det förföljer mig konstant. Mamma tjatar konstant över hur glad hon tycker jag verkar, hur jag skiner mer om mig och blabla. Och det gör jag, jag vet. Jag mår bättre än för sex månader sen, och jag mår galet mycket bättre än vad jag gjorde för ett år sedan. Men det tar inte, 3 månader, 6 månader eller ens ett år att läka sår som konstant blivigt uppslagna gång, på gång, på gång i 15 års tid. Om man räknar från det jag minns så har vi samlat iallfall en 11-12 år.
Eller borde jag ha läkt nu? Borde allt vara klart nu? Vad är reglerna för hur lång tid man får ta på sig för att läka?

Jag har sett det goda livet och det fattiga, jag har sett det rädda och det modiga. Jag har sett människor göra de mest motbjudande sakerna och dom absolut vackraste. Jag har sett rent hat och äkta kärlek.

Men jag har aldrig fått bearbeta mina upplevelser. Jag har konstant blivit puttad och dragen framåt.
"Lev inte i det förflutna" säger folk. Men hur lever man då när man inte ens får leva i nutiden? För man kan väll inte leva i framtiden?


"In the worst of times, you fell overboard, in the worst of times you died,
and save me from your eyes and save me from the pain,
save me from your eyes, save me..."
- Anna Frank "Worst Of Times"

Bild:Min hand, 10-11:e Oktober 2008.
Jag försöker fortfarande läka. Men jag är arg och såren djupa.

Nu sitter jag hör med en varm kopp äppelté och en chocolatechip cookie!Tänkte unna mig lite gott nu efter en sån lyckad dag,för att fulländra det hela,men snart ska jag nog ta och värma på lite purjolökssoppa,mumms va den är god!Kanske lägger ut det nammsiga receptet sen,för alla borde verkligen smaka det!

Jag vart att tänka på en sak här med min kaka och allt,att jag egenligen inte borde ha så jäkla dåligt samvete så fort jag äter något gott,jag måste ju få unna mig ibland! I och försig har det blivit mycket nu den senaste tiden med kalas och besök och Sebastian men ändå. När jag varit så kallat "duktig" och vill ha något gott så får jag så otroligt dåligt samvete mot mig själv efteråt. Sen får jag för mig att folk kommer se mig som ett stort fetto då jag inte direkt är den smalaste personen på Jorden. Vill helst gå och spy upp den där brownien eller muffinsen jag nyss åt,både för att jag är så otroligt mätt men även för att jag känner mig äcklig. Hade jag haft kvar mina kräkreflexer hade jag nog varit bulimiker vid det här laget! xD
Samma sak när jag äter mat,jag äter faktiskt väldigt lite om man tänker efter,jag blir tillexempel mätt på en till två små potatisar och en halv tjockkorv med lite sallad till, och det är väll egentligen inte så farligt? Men ändå skämms jag så fort jag sätter mig ner för att äta. Jag skämms för att jag tror folk tycker att det är idiotiskt av mig att äta jag som är så stor,borde jag inte trappa ner kanske?För då skulle jag inte vara så tjock. Så tror jag folk tänker om mig så fort jag sitter i matsalen,restaurangen eller även hemma vid matbordet,fast om du ersätter "jag" med "hon" då förstås...

Och jag tror alla människor,framför allt tjejer med lite kurvor känner så och tänker så ibland. Men det borde vi verkligen inte göra,vissa har helt enkelt bara generna för att vara lite större,som tillexempel jag. Sen har ju jag oturen att ha det så att kärlek visas via maten i min familj. Tur att jag inte blivit ett glufsande monster av mig!
Sen tycker jag det låter hemskt när jag säger att "jag älskar mat",det är inte som om att jag menar att jag är tokig i mat och kan äta hur mycket som helst, utan att jag tycker om smaken av mat, jag tycker om den sociala delen av att äta mat och jag tycker att det är en av livets större njutningar. Även fast jag försäker framställa så gott jag kan i hur jag menar så känner jag fortfarande som att de flesta av er kommer tänka "jävla fetto,sluta ät" fast det verkligen inte är så. Och egentligen borde jag inte tänka såhär eftersom att dom flesta (förutom min mamma) klagar på att jag äter för lite! xD

Nej det jag vill komma fram till är väll bara att man ska låta sig njuta och kanske försöka tränga undan tankarna. och sen vill jag väll komma fram till mig själv mest och försöka inse att mitt dåliga samvete egentligen är helt omotiverad skit...helt ärligt...jag vet fan inte!

//Emmy

---

Neftaly gav mig för ett tag sedan en idé om vad jag kan skriva på min blogg om,förutom småsaker som händer i mitt liv.
Hon tyckte att jag ska skriva om olika samhällsfrågor och politik.Boooooring tänker nog många av er nu men då säger jag,ge det en chans,det är troligen roligare än vad du tror!Så vad säger ni?Något jag ska satsa på?Tänkte att ni kan skicka in olika ämnen jag ska ta ställning till,och iblandd så tar jag saker som jag själv möter på i min vardag!
Var lite schyssta och hjälp mig nu! ;)
Come ooooon!

//Emmy

Nu gäller det att pumpa pumpa med glad musik och glada tankar!
Mando Diao ligger högst upp på listan,inget mer skriker "Happy summer!" än dom!
Sitter och viftar medd tårna i takt med musiken medans jag tänker på hur mycket tid jag slösar på bloggen än läxorna men min kropp är överbelastad av tankar och känslor och finns det något jag älskar mer än att läsa och skriva vet jag inte!Usch vad skönt det är!Och ut med känslor behöver jag verkligen efter det samtal jag nyss fick av mamma.
Tydligen så läser Sebastians pappa och som jag fattade det också hans mamma min blogg,vilket inte alls stressar mig.Lol,klart som fan det gör. Efter allt upp och ner det har varit där. (Ibland önskar man,som en äkta stöddig omogen 14 årig tonåring, att föräldrarna kunde sköta sig själva och inte röra ner sig i våra liv. Men men,dom är våra föräldrar och dom är ju faktiskt bra att ha trotts allt,haha!) Senaste grejjen är ju som sagt misshandelsryktet. Men det ska lösas,så det känns rätt lugnt nu. Det som är jobbigt är att min blogg är tänkt för min vänner som bor på längre avstånd,som jag inte kan nå allt för lätt. Att hans föräldrar läser den känns väldigt pressande. Saken är den att det är mycket som har hänt och jag kan förstå att dom är något tveksamma till efter att jag flög på deras andra son. För er som inte vet vad jag talar om så var det så att Sebastians lillebror Christian(lika gammal som mig) gick och kallad mig fula saker så som äckel,fetto och sa saker som att jag var ful etc. samtidigt som han också var på Sebastian för att han var med mig. Och en människa tål bara ett visst mått av förolämpningar och nedtryckning tills hon bryter ihop. Jag bröt ihop åt fel håll kan man säga. Jag smällde till Christian. Vilket var helt fel av mig men det är löst nu,men det gör ju inte att ryckten som misshandel gör saken bättre. Det känns också som om att allt Sebastian gör reflekteras tillbaka mot mig. Gör han dåligt i skolan eller är full en helg etc. så kommer det även påverka deras syn på mig. Men det är ju inte så att jag får honom att göra det,han är tonåring precis som mig och då gör man dåliga beslut tyvärr.
Det som gör mig mest lessen är att det känns som om att dom inte ser vad jag gör,jag pushar honom att göra läxorna, att gå till skolan,att komma i tid och jag tror jag till och med fått honom att fundera på Högskolan nu. Förklarat för honom hur det fungerar att utan utbildning får man inget jobb. Och efter att han hörde att han bara kommer behöva plugga två år till efter gymnasiet för att bli ingenjör så gav det nog honom ett litet sug efter pengarna han kommer tjäna då.
Nu säger jag inte att det är så,men det är så det känns för mig tyvärr.


/Emmy

(Inlägget är ändrat på begäran)

Usch va sur jag blir!  Vilket verkar vara det enda jag har blivigt dom senaste dagarna! Hahaha! Men det är alla läxor tror jag,har ju pluggat som satan på matten till i måndags då jag hade ett prov men SATAN va bra de gick också! Det är nästan så att jag skulle kunna hoppas på ett MVG på det provet! Och jag som inte är särskillt stark i det ämnet men jag får tacka pojken min för all hjälp,han satt med mig i nästan 3,5 timme med mig förra helgen. Han är riktigt bra på att förklara på man förstår och så är han läskigt duktig på "huvudmatte"!

Iallafall det var inte det jag skulle skriva utan jag ska berätta om Pia (svenska,engelskaläraren) som lovade mig att ha en färdigplan för svenskan och engelskan så att jag skulle hinna läsa in dem innan skolan slut. Detta skulle vara gjort tills i måndags,fick jag någon planering?Nej. Så jag frågade henne idag och då kom hon och berättade att jag inte får avsluta engelskan för att det är för mycket kvar. Jag bad och bad om en chans men nej. Till slut kom vi fram till att jag ska kanske få göra en prövning om min rektor godkänner det. Problemet var då att jag kanske kommer få betala skolan för det vilket är skitkul för varesig jag eller mamma har pengar till det och pappa kan vi knappast hoppas på tyvärr.

Så jag pratade med rektorn Lena iallafall och då sa hon tvär nej. Jag fick inte ens försöka. Då blev jag faktiskt ganska irriterad och förklarade för henne att mitt bästa ämne är engelska och att jag blir något arg när dom inte ens vill ge mig en chans till att försöka avsluta kursen utan säger tvärt nej. Hon höll med och funderade lite och vi ska fortsätta disuktera det imorgon. Vad som är jobbigast är att betygen sätts nästa fredag och jag behöver mer tid all tid jag kan få för att klara av ett helt år till av engelska.

Jag sitter hrä och inte gör ett skit. Jag borde göra mediakunskapen men jag har ingen fantasi.Jag ska nänligen göra ett eget företag och sen skriva om hur jag skulle göra reklam för det och varför jag inte tar till vissa medel av media och sånt. Sen
så ska jag analysera en massa grejjer och så.Egentligen älskar jag mediakunskap, men nu är det helt stopp.
Kan bero på att jag är sjuktligt nervös inför torsdag och fredag. På torsdag ska jag nämligen iväg till BUP med pappa och möjligen mamma om hon har tid osv. Vi ska diskutera hela lägenhets-problemet med min psykolog så att vi har en tredje part med oss så jag och pappa inte bara sitter och bråkar.(Eftersom att han är helt inkapabel till att lyssna.)Efter det skall jag åka med honom i bilen till skolan och sedan på fredag ska han upp igen till Gävle och möta mig och Sebastian för då ska vi till Sebastians pappa och prata vett i honom då Ronnie lurat i honom att jag misshandlar hans son. Nu kan ni undra varför det är så brottom med det, men det är så att tack vare att Ronnie sprider sånna ryckten/lögner om mig så kommer vi inte få bo hoss Sebastians farbror. Detta är för att Sebastians pappa inte litar på mig och inte vill släppa iväg han med mig eftersom att han tror att det kommer bli bråk och problem så våldsamt och aggressiv jag är(?!). Däremot om Sebastian kunde tänka sig att åka med några vänner istället så går det för sig att bo hos farbrodern.
Gud vad jag är trött på den här skiten,jag förtjänar det verkligen inte.
Jag har fan inte gjort någon något ont,så varför förstöra och sprida så jävla fula saker?

Man tror att man känner en person och att den känner en själv,men tydligen inte.
Åter igen så bevisas det att min tanke med att inte lita på någon verkar vara det enda rätt.

Get a life,orkar inte med er skit.

//Emmy

Nu får ni stå ut med mig och mitt babbel,men jag är så trött att allt ska gå käpprätt åt helvete för mig hela jävla tiden. Det är nämligen så att mamma har skaffat mig en lägenhet.Det var vad det tidigare nämnda bråket handlade om,pappa är arg på mamma tack vare det. Och då i samma veva så blir han arg på mig som har öron och lyssnat på henne varesig jag ville eller inte.Ialla fall,för att få ekonomin att gå ihop så måste vi ha hans underhåll, annars har vi inte pengar till hyra och så.
Så nu när jag nästan fullt bestämt mig för att jag ska flytta in osv. då ringer mamma nu på morgonen och säger att hon har något viktigt att berätta. Det är nämligen så att det lilla hotet pappa gav när jag la fram detta om lägenheten för honom. Hotet var att han inte behöver och inte kommer betala underhåll om jag inte gör som han tycker och tänker,samtidigt sitter han och säger att jag ska välja det som känns bäst för mig. Men då är han så "finurlig" ska ni veta,så att han säger så här "Du är vuxen nog att fatta dina egna beslut och du ska göra det som känns bäst för dig". Sen när jag beslutar något som inte passar herren då låter det "Ja du har ju visat nu att du inte är mogen nog för att fatta egna beslut utan att du behöver hjälp".  Och nu är vi där igen. Han gillar inte när andra tänekr och kommer på idéer,för dom är idioter. Nej det är bara han och hans idéer som är nå bra och som går an att göra. Allt annat är ren idioti.

Jag önskar bara att pappa kan ställa upp en enda gång då JAG verkligen vill och behöver honom att ställa upp,inte bara när han bestämmer att han måste göra det. Precis som mamma gjort med lägenheten nu,hon har insett att jag har haft rätt ett bra tag och har nu gjort något som går rakt i motsatt håll mot vad hon vanligen skulle göra. Vilket är att halvt låsa in mig hemma hos henne.

Jag önskar att något kunde bara klaffa.Att något gick hela vägen.

Nej fy fan vad jag klagar så om internet vill funka nu så kastar jag in en gullig bild på allt det här^^


Jag älskar Mopsar och jag ska ha en så fort jag bara kan!♥

Först måste jag säga att jag tänker inte fylla igen hela bloggpausen.Jar har helt enkelt haft för mycket för mig för att kunna vara aktiv på internet över huvid taget.Bland annat för att jag nu kommer byta skola. Troligen tilll Helix gymnasiet i Borlänge och läsa teknik,och för dom som känner mig funderar nog hårt på varför i H-vetet jag ska läsa teknik?Jo,för att teknik är inte precis som det låter utan har en hel ddel bra kurser som inte prompt ät teknik rakt igenom.Dessutom så verkar den här skolan verkligen vara inriktad på att hjälpa en till högskolan. Så snart blir det "Byebye Hudik och Hello Borlänge!" igen. Kommer naturligtvis sakna de människor jag träffat och blivigt vän med i Hudik men på lång sikt så kommer den här skolan helt enkelt inte funka för mig.Jag mår för dåligt av att bo i Hudiksvall.

Okey,nu till det jag egentligen ska skriva om! Först måste jag bara säga hatten av till Henrik Schyffert och han show "The 90's - Ett försvarstal"! Man har sett i tidningar och på TV om det men jag har inte brytt mig allt för mycket.Sen så av en ren händelse så knäppte jag på TV:n och där var han,och showen.Nog för att jag missat någorlunda hälften men aja,jag tittade iallafall för det är ju Henrik Schyffert och han är ju rolig, eller hur?
Men jag måste säga att hans show var inte bara rolig utan även en tankeställare.Att ta sig själv på allvar,att våga vara allvarlig och att, som han säger, "våga gå igenom allvarsdörren". Han pratade om hur vi alltid vill ta den bekvämaste,säkraste vägen. Och han har rätt.
Han berättade om sitt 90-tal där han inte tog något på allvar och där hela svenska folket var en enda stor ironisk soppa. Vi gömmde oss och vissa av oss gömmer oss fortfarande bakom ironin. För säger du något irioniskt så behöver du inte stå för det,eller ta ställning,det är som om alla konsekvenser försvinner på något sätt. Så därför så vill jag att alla som kan ska se showen,ska se showen!Hellre igår än idag om det går!

För att fortsätta på det här med ironi så måste jag nog säga att min far är tamefanimej mästare i det om inte grundaren av det. Och hans specialitet är att fördera och fördumma personen han pratar med. Nog för att jag också kan vara rätt vass i tungan men han är tio snäpp värre.Det var såhär att i samband med att jag ska byta skola och flytta tillbaka till Borlänge så har det dykt upp en del erbjudanden om hur jag ska bo från dem båda.Nu har mamma kommit med ett väldigt lockande men skrämmande erbjudande och jag måste bestämma mig till nästa helg.Nu är det så att säga något om mamma,speciellt om det gäller sådana här saker kräver en del planering i hur man ska lägga fram det,vart och när. Så jag har alltså setat sen i torsdags förmiddag fram till lördag kväll och planerat och laddat och lagt över exakt vad när och hur jag skulle säga detta. Jag hade spelat upp scenen och mina repliker i huvudet så många gånger så att det går nog nästan inte att räkna. Så kliver jag ner i vardagsrummet där pappa och hans sambo Suss sitter. Jag börjar förklara och Suss ler uppmuntrande då hon vet att detta är något jag verkligen vill och hon tror på mig. Pappa avbryter nästan direkt och börjar förklara vilka kompletta idioter som jag och mamma är som ens kommit på denna idé. Han förklarar för mig att jag inte ens kan ta hand om mig själv och tar upp bland annat om att jag inte kan laga mat. Då jag frågar honom vad han tror jag levt av det senaste året så är svaret "Skolmaten". Han menar alltså på att under det senaste året så är det enda jag har ätit är nån enstaka frukost och skolmaten,för jag "kan ju inte ens laga makaroner". vilket han fått ifrån ett skämt jag drog om min dåliga matlagning veckan innan.
Iallafall så fortsätter han att förolämpa och trycka er i mig  i ca tio minuter innan jag stoppar honom och för första gången i mitt liv ifrågasätter hans sätt att skälla på mig. Jag lägger fram att han alltid, alltid lägger fram personen och ironiserar den tills den är nere på noll.När han är klar med det så börjar han idioti förklara framförallt planen men även personen som kommit på den. När detta är klart så återgår han till att klampa ner på personen och är det mig han bråkar med så försöker han alltid kasta ut mig ur huset. Ber mig fara åt helvete om "detta inte passar". Det har även hänt att han halv om halvt burit ut mig i bilen och fart iväg till Borlänge eller någon annan stans. När jag förklarat för honom hur svagt jag tycker det är gjort av honom, fortsätter jag att förklara för honom att hans världsbild, om att han alltid har rätt och alla andra har fel inte riktigt överensstämmer med världen där hans medmänniskor lever. Att jag tycker det är helt fel av honom att aldrig någonsin lyssna på andra. När han skulle börja bråka på mig igen efter att jag var klar så avbröt jag honom ska precis de saker som han var påväg att säga och sa till honom förljande "Du har tre tekniker pappa att skälla ut mig och andra,och dom är så uttjatade nu så dom fungerar inte,jag förstår inte ditt mål med dom.ÄR det så att du vill få mig att gråta och skrika?". Då satt han där tyst. Och jag gick upp på mitt rum. Satt och grät en stund till Sussanne kom upp till mig och gav mig en kram och vi pratade lite. Hon lyssnade och förstod och höll med om att pappa gjort fel.

Jag grät mig själv till sömns och när jag vaknade imorse så var jag rädd för att gå upp.Det var nämligen bara jag och pappa hemma i huset och jag orkade helt enkelt inte bråka mer.Men det var något underligt när jag väl kom ut ur mitt rum. Jag ignorerade honom som vanligt i hopp om att det skulle få honom att lugna sig en aning iallfall, och det mest underliga och bästa som kunde ha hänt hände.Han ignorerade mig tillbaka,och vi har även utbytt ett par få meningar utan att bråka. Nu återstår bara bilresan till Gävle och överlevs den utan bråk då är det som en liten revolution i min värld som har hänt.
Jag har vunnit.

Nej nu har jag inte tid mer,nu ska jag packa in mina saker i bilen och fara iväg!

//Emmy