Ena delen av mig högljud och energisk, älskar hårdrock och metal, festivaler,party,fantasi monster som vamyprer, trollkarlar och häxor, skanalösa äventyr, öl och nitar.
Andra delen är lugn,tystlåten och fundersam, mjuk. Den älskar klassisk musik, Debussy och Bach, konst, teater, opera och stråkkonserter, en bra bok och fint vin.

Många känner den förstnämnda, de är den jag visar mest och trivs med mest bland folk. Jag tycker om den delen lika mycket som jag tycker om den sistnämnda, som jag är nu. Fylld med klassisk musik och poesi.

Jag måste vara svår att umgås med. Om dagarna är högljud, skränig men förhållandevis trevlig och snäll. Om kvällarna och nätterna lugnar jag ner mig, sitter helst och lyssnar på lugn klassisk musik och läser en bok eller bara ligger och filosoferar i min ensamhet. Då blir jag distanserad från verkligheten och kan nog uppfattas som otrevlig och självupptagen.

Fråga är om någon någonsin kommer förstå båda mina sidor till fullo. De är många som är medvetna om de båda till viss mån och accepterar dom, men jag har helt ärligt ingen jag kan dela dem båda med till fullo.

Ibland känner jag mig som min egen art. Jag önskar ofta att jag tillhörde fantasivärlden och att jag kunde ta del av saker som älvor, vampyrer, magi och evig kärlek.
Hur knäpp låter inte jag nu? Men de är sant. För hur underbart vore det inte att veta att de finns en möjlighet för oss alla att flyga mellan molnen över de djupaste haven, eller springa genom skogen, snabbare och snabbare, dyka från de högsta klipporna och simma bekymmerlöst i havets väl dolda hemligheter.

Jag blir så lycklig när jag tänker på hur det skulle vara, hur det skulle kännas, men sedan dras jag snabbt ner på jorden igen och inser att något sådant kommer troligen aldrig hända mig.
Så jag fantiserar och drömmer, nöjer mig med den lilla magi livet faktiskt bjuder på, men slutar aldrig hoppas.