Min kalender börjar bli helt nersmetad med lappar,notiser och kladd! Jag har fått så mycket jobb nu så de känns nästan mer jobbigt att se alla datum och tider än kul. Jag hade ju nyligen mitt första långpass här om dagen och jag insåg inte hur jobbigt de är att jobba två dygn i sträck förens jag gjorde det!
Nu är inte mitt jobb fysiskt ansträngande på det sättet, men att ta hand om en annan människa och iallfall göra det som göras ska under en arbetsdag, de tar på krafterna rent psykiskt framför allt. Sen är det en stor omställning från skolan. Men jag måste säga att jag tror att jag kommer trivas bättre i att arbeta fulltid än vad jag gör att gå i skolan.

Även om jag tycker det är roligt oftast att göra uppgifter och lära mig saker så känns de som om jag snart har vuxit ur det. Jag känner mig inte lika mycket som ett barn som jag känner mig som en vuxen. Jag är verkligen mitt i mina tonår känns de som. Fast dom snart är slut!
Jag antar att de är en ganska bra timing nu med studenten nästa år och allt men ändå. De är jobbigt att sitta mitt emellan. Jag är trött på att sitta mitt emellan allting.
Jag har under mitt liv aldrig fått setat någon annanstans.
Jag har varit emellan och medel på allt.
Både i privatlivet och i skolan.
Samma med vänner.
Jag har aldrig varit den smartaste,snyggaste,dummaste,roligaste.
Jag har bara varit...Emmy.
Inte för att de alltid varit dåligt, men nånstans vill jag stå ut.
Någonstans vill jag synas.
Många som känner mig sitter säkert och tänker ja men hon syns ju, de går inte att missa Emmy.
Och ja dom har väll rätt dom med. Men de är bara för att jag låter så förbaskat.
För dom som inte känner mig så är det så att jag har en j*vligt bärande röst som jag fått från mor min, och ovanpå det har jag en hörselskada.
Jag syns, för att jag hörs.
Men jag är inget speciellt, jag är alltid medel.
Medelmåtta.

Som svenskar drar vi oss nog nu till "jantelags tänkandet".
Alla ska inte va något,man ska vara nöjd. Och dom som är något ska hålla tyst om det.
"Du ska inte tro att du är något". Jantelagen.

Jag är så förbannat trött på att vara i mitten som den medelmåttiga tonårs tjej jag är.
Jag vill bryta mig ut och skrika "Här är jag!Och fy fan vad jag är bra!"
Men kan jag göra det? Vad har jag att skrika om?

Jag har varit igenom mycket i mitt liv. De har jag. Vissa säger att jag är stark. Men det finns folk som är starkare.
Jag är en 18årig tonårs tjej med skillda föräldrar, bor i en vanlig stad mitt i Sverige. Har pojkvän och ett jobb. Aldrig varit bättre eller sämre än en medelmåtta.

Jag har alltid fått höra tre fraser hela mitt liv.
"Du är stark, du kan om du vill!"
"Bättre lycka nästa gång"
"Du är så lik..."

När lyckas jag? När duger jag? När är jag..jag?

Vad har jag att skrika om?