Jag så otroligt låg nu.Är helt nere i min svacka nu, har kännt den smygandes.Usch jag hatar detta.
Ni som känner mig vet om mina problem, mina motgångar. Som i mina ögon aldrig tar slut.
Men jag börjar få nog, jag gör hela tiden allt jag kan. Både för att må bra och för att röra mig framåt, framåt och bort från allt ledsamt och jobbigt. Men det förföljer mig konstant. Mamma tjatar konstant över hur glad hon tycker jag verkar, hur jag skiner mer om mig och blabla. Och det gör jag, jag vet. Jag mår bättre än för sex månader sen, och jag mår galet mycket bättre än vad jag gjorde för ett år sedan. Men det tar inte, 3 månader, 6 månader eller ens ett år att läka sår som konstant blivigt uppslagna gång, på gång, på gång i 15 års tid. Om man räknar från det jag minns så har vi samlat iallfall en 11-12 år.
Eller borde jag ha läkt nu? Borde allt vara klart nu? Vad är reglerna för hur lång tid man får ta på sig för att läka?

Jag har sett det goda livet och det fattiga, jag har sett det rädda och det modiga. Jag har sett människor göra de mest motbjudande sakerna och dom absolut vackraste. Jag har sett rent hat och äkta kärlek.

Men jag har aldrig fått bearbeta mina upplevelser. Jag har konstant blivit puttad och dragen framåt.
"Lev inte i det förflutna" säger folk. Men hur lever man då när man inte ens får leva i nutiden? För man kan väll inte leva i framtiden?


"In the worst of times, you fell overboard, in the worst of times you died,
and save me from your eyes and save me from the pain,
save me from your eyes, save me..."
- Anna Frank "Worst Of Times"

Bild:Min hand, 10-11:e Oktober 2008.
Jag försöker fortfarande läka. Men jag är arg och såren djupa.