Först måste jag säga att jag tänker inte fylla igen hela bloggpausen.Jar har helt enkelt haft för mycket för mig för att kunna vara aktiv på internet över huvid taget.Bland annat för att jag nu kommer byta skola. Troligen tilll Helix gymnasiet i Borlänge och läsa teknik,och för dom som känner mig funderar nog hårt på varför i H-vetet jag ska läsa teknik?Jo,för att teknik är inte precis som det låter utan har en hel ddel bra kurser som inte prompt ät teknik rakt igenom.Dessutom så verkar den här skolan verkligen vara inriktad på att hjälpa en till högskolan. Så snart blir det "Byebye Hudik och Hello Borlänge!" igen. Kommer naturligtvis sakna de människor jag träffat och blivigt vän med i Hudik men på lång sikt så kommer den här skolan helt enkelt inte funka för mig.Jag mår för dåligt av att bo i Hudiksvall.

Okey,nu till det jag egentligen ska skriva om! Först måste jag bara säga hatten av till Henrik Schyffert och han show "The 90's - Ett försvarstal"! Man har sett i tidningar och på TV om det men jag har inte brytt mig allt för mycket.Sen så av en ren händelse så knäppte jag på TV:n och där var han,och showen.Nog för att jag missat någorlunda hälften men aja,jag tittade iallafall för det är ju Henrik Schyffert och han är ju rolig, eller hur?
Men jag måste säga att hans show var inte bara rolig utan även en tankeställare.Att ta sig själv på allvar,att våga vara allvarlig och att, som han säger, "våga gå igenom allvarsdörren". Han pratade om hur vi alltid vill ta den bekvämaste,säkraste vägen. Och han har rätt.
Han berättade om sitt 90-tal där han inte tog något på allvar och där hela svenska folket var en enda stor ironisk soppa. Vi gömmde oss och vissa av oss gömmer oss fortfarande bakom ironin. För säger du något irioniskt så behöver du inte stå för det,eller ta ställning,det är som om alla konsekvenser försvinner på något sätt. Så därför så vill jag att alla som kan ska se showen,ska se showen!Hellre igår än idag om det går!

För att fortsätta på det här med ironi så måste jag nog säga att min far är tamefanimej mästare i det om inte grundaren av det. Och hans specialitet är att fördera och fördumma personen han pratar med. Nog för att jag också kan vara rätt vass i tungan men han är tio snäpp värre.Det var såhär att i samband med att jag ska byta skola och flytta tillbaka till Borlänge så har det dykt upp en del erbjudanden om hur jag ska bo från dem båda.Nu har mamma kommit med ett väldigt lockande men skrämmande erbjudande och jag måste bestämma mig till nästa helg.Nu är det så att säga något om mamma,speciellt om det gäller sådana här saker kräver en del planering i hur man ska lägga fram det,vart och när. Så jag har alltså setat sen i torsdags förmiddag fram till lördag kväll och planerat och laddat och lagt över exakt vad när och hur jag skulle säga detta. Jag hade spelat upp scenen och mina repliker i huvudet så många gånger så att det går nog nästan inte att räkna. Så kliver jag ner i vardagsrummet där pappa och hans sambo Suss sitter. Jag börjar förklara och Suss ler uppmuntrande då hon vet att detta är något jag verkligen vill och hon tror på mig. Pappa avbryter nästan direkt och börjar förklara vilka kompletta idioter som jag och mamma är som ens kommit på denna idé. Han förklarar för mig att jag inte ens kan ta hand om mig själv och tar upp bland annat om att jag inte kan laga mat. Då jag frågar honom vad han tror jag levt av det senaste året så är svaret "Skolmaten". Han menar alltså på att under det senaste året så är det enda jag har ätit är nån enstaka frukost och skolmaten,för jag "kan ju inte ens laga makaroner". vilket han fått ifrån ett skämt jag drog om min dåliga matlagning veckan innan.
Iallafall så fortsätter han att förolämpa och trycka er i mig  i ca tio minuter innan jag stoppar honom och för första gången i mitt liv ifrågasätter hans sätt att skälla på mig. Jag lägger fram att han alltid, alltid lägger fram personen och ironiserar den tills den är nere på noll.När han är klar med det så börjar han idioti förklara framförallt planen men även personen som kommit på den. När detta är klart så återgår han till att klampa ner på personen och är det mig han bråkar med så försöker han alltid kasta ut mig ur huset. Ber mig fara åt helvete om "detta inte passar". Det har även hänt att han halv om halvt burit ut mig i bilen och fart iväg till Borlänge eller någon annan stans. När jag förklarat för honom hur svagt jag tycker det är gjort av honom, fortsätter jag att förklara för honom att hans världsbild, om att han alltid har rätt och alla andra har fel inte riktigt överensstämmer med världen där hans medmänniskor lever. Att jag tycker det är helt fel av honom att aldrig någonsin lyssna på andra. När han skulle börja bråka på mig igen efter att jag var klar så avbröt jag honom ska precis de saker som han var påväg att säga och sa till honom förljande "Du har tre tekniker pappa att skälla ut mig och andra,och dom är så uttjatade nu så dom fungerar inte,jag förstår inte ditt mål med dom.ÄR det så att du vill få mig att gråta och skrika?". Då satt han där tyst. Och jag gick upp på mitt rum. Satt och grät en stund till Sussanne kom upp till mig och gav mig en kram och vi pratade lite. Hon lyssnade och förstod och höll med om att pappa gjort fel.

Jag grät mig själv till sömns och när jag vaknade imorse så var jag rädd för att gå upp.Det var nämligen bara jag och pappa hemma i huset och jag orkade helt enkelt inte bråka mer.Men det var något underligt när jag väl kom ut ur mitt rum. Jag ignorerade honom som vanligt i hopp om att det skulle få honom att lugna sig en aning iallfall, och det mest underliga och bästa som kunde ha hänt hände.Han ignorerade mig tillbaka,och vi har även utbytt ett par få meningar utan att bråka. Nu återstår bara bilresan till Gävle och överlevs den utan bråk då är det som en liten revolution i min värld som har hänt.
Jag har vunnit.

Nej nu har jag inte tid mer,nu ska jag packa in mina saker i bilen och fara iväg!

//Emmy