Nu är klockan tjugo i tolv och det dunkas party i våningen nedan för mig.Antar att folket har kul.Själv bor jag ensam på övervåningen numera.Ganska tomt och ensamt,speciellt nu när nedre våningen börjar ta min vardagsrum inredning med motivationen "du får ju ändå plats". Det kanske jag gör men det är ju sådär lagomt mysigt och hemtrevligt här uppe.Många tycker att jag borde flytta ner till de andra på elevhemmet.Men jag tycker om mitt rum.Det känns som hemma nu,och dessutom så känner jag mig bara pressad i närvaron av dem som bor nere.Jag passar liksom inte in i gruppen.

Lika lite som jag passar in i min klass här på skolan.Trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt att kliva in i ett klassrum och inte veta vart man kan sätta sig.Trotts mobbning och liknande har jag alltid haft åtminstånde en vän i klassen,så problemet har aldrig riktigt dykt upp.Nu är jag helt ensam.Vet inte vad jag ska göra för att komma in i klassen,om jag ens orkar engagera mig i att försöka vill säga.Man kommer ju till en punkt där man helt enkelt inte längre orkar bry sig.Jag tror jag har nått den punkten nu.

//Emmy