Jag börjar tappa lusten på att bo i Hudik,jag blir inte accepterad känns det som.Jag ignoreras många gånger,glöms bort även när jag med i en mindre grupp och folk verkar har väldigt lätt att en något kortare stubin jämte mot mig.Jag har snart gått på skolan ett år och jag har fortafarande inte skaffat mig en enda vän i min klass.
Saken är den,vart ska jag ta vägen om jag intestannar i Hudik?Jag vägrar åka hem igen,bo med mamma eller pappa.Då tappar jag allt vett i skallen,det vet jag inte om jag överlever.Jag är så rädd för att må sådär dåligt igen,gå tillbaka till det livet,det vill jag verkligen inte!När jag säger att jag inte vet om jag skulle överleva det så menar jag.Förra gången var så nära,så nära för mig att tippas över kanten,jag satt där beredd men var för rädd,var inte redo,nollställd helt för att klara det.Men meninglösheten var där,kraften ursugen ur mig och jag kände en hopplöshet jag inte skulle önska min värsta fiende.Om jag hamnar där igen,vad händer då?Tänk så tappar jag allt?Tänk så tappar jag rädslan för döden helt,faller igenom och sätts på noll?Då finns det inget som stoppar mig längre.
Men det finns en chans ändå,att det ska fungera.Att vara hemma och att det ska fungera verkar nästan lite overkligt.Känns helt fel att tänka så,em fortfarande,det funkar för så många andra.Det funkade faktiskt stund tals för mig med.Annars hade jag ju inte orkat,det fattar varenda människa.Båda chanserna finns,det är bara det att den ena verkar mer verklig,trolig,då jag varit så nära den.
Jag står vid ett vägskäl,nu gäller det att välja rätt bara.

//Emmy