Jag är så extremt social,men har ingen att umgå med.Perfekt eller hur?
Jag saknar en massa människor.Ronnie,Neftaly,Elin,folk i Sätra och folk i min gamla klass. Vill verkligen umgås med folk,hitta på saker. Gå på stan,shoppa,ta en fika,spela tv spel,se film vad som helst,jag saknar mest att bara få prata med folk. Just nu består min umgängeskrets mest av bara en person.Min bäbi Svensson,inte för att jag har något emot det,han är underbart bäst. Men jag saknar ju fortfarande andra männsikor, man vill ju inte vara beroende av en enda person,för om den försvinner vem har man då? Då sitter man där,helt ensam.

Nu när vi ändå pratar om andra männsikor vill jag tillägga att jag inte alls trivs i att vara upptagen. Inte det att jag inte tycker nå så otroligt mycket om Sebastian och jag vill verkligen inte mista honom. Men det är precis där problemet ligger. Jag mår så dåligt av förhållanden för jag är hela tiden orolig och övertygad om att personen tycker jag är irriterande,att den itne tycker om mig och att den kommer gör slut med mig. Jag går och tänker så hela tiden,samtidigt faller jag ju mer och mer för personen. Så ju med kännslor jag har för en person,ju sämre mår jag och ju mer osäker blir jag.
För om den personen skulle lämna mig,så skulle det betyda och kännas så mycket mer än om en person jag endast har som t.ex. ytlig vän skulle lämna mig. Sårbarhet är inget som speciellt roligt. Inte alls faktiskt. Och det är därför jag inte trivs i förhållanden. Men en sak som är bra när jag är tillsammans med någon är att när jag är med personen så försvinner all osäkerhet och jag känner mig trygg och säker. Detta resluterar dock i att jag tillslut bara vill vara med den personen hela tiden. Så Svensson får nog snart smaka på hur det är att ha mig i hälarna hela tiden!
Du gör mig så osäker bäbi,men det  är bara för att jag tycker om dig så mycket!♥